Håller med dig!
Läkaren måste förstå varför han ger patienten ett beroendeframkallande medel. Han ska i det närmaste kunna utesluta de sjukdomar som behandlingen hjälper mot eller att det inte finns stor nytta i alla fall, av läkemedlet. Han vill inte ha fel här då läkemedlet gör stor nytta om det används på rätt sätt.
Detta går att göra men kräver kunskap och förnuft.! När det är indicerat med läkemedlet så är det ofta uppenbart och då är läkaren skyldig att erbjuda den behandlingen även om han vet att patienten är missbrukare. Fördelarna överväger(ibland så vägrar patienten och väljer svår värk för att patienten vet vilka biverkningar läkemedlet har)

Problem uppstår när patienten säger att han vill, det hjälper, blir nöjd. Bråkar, klagar, blir besvärlig, skriver brev till chefer som kanske inte förstår, kan ljuga, hota, ta till våld ( effekter av beroende).Det här är faktorer som får läkare att skriva ut medicinerna. Man vet att problemet är stort. Ändå skriver läkare ibland ut preparaten utan att ha träffat patienterna .Det är naturligtvis så att de här läkarna kommer att få massor av beroendepatienter. Personalen kan styra dessa till en läkare som de tror gör patienten nöjd, personalen slipper problem
Personligen tycker jag att det är extra sorgligt när läkaren skapar ett beroende.
(Är patienten redan beroende så har man ofta bara 2 saker att välja mellan, fortsätta eller sluta. Båda alternativen är ganska dåliga för patienten. Mycket kan redan vara förstört, chanserna kan vara brända, livet kanske inte blir så bra även om patienten slutar med sitt missbruk. Det kan bli bra, oftast bättre men vägen dit är svår)
Det kan gälla en ung människa tex som har hela livet framför sig. Vill ha familj, vill utbilda sig, få ett bra arbete, fungera socialt, orkar hjälpa andra osv, kunna sköta om sig, inte bli sjuk, inte dö för tidigt osv. Det här är något som patienten själv måste uppnå. Läkaren skadar svårt då hans behandling inte gör annat än att förhindra/försvåra att livet blir som patienten vill. Läkaren måste veta om att det är så här! En del vet inte (framför allt oerfarna).
Många vet, men det är känsligt och något som många vill undvika att tala om. Man doppar huvudet i sanden och vägrar att se. Försöker finna förklaringsmodeller för att kunna rättfärdiga. För att inte patienterna ska känna sig kränkta(de förtränger också) osv. Det är hårt, men sant och jag tycker att det ska sägas.
Det finns andra aspekter på det.. Man garanterar att patienten klarar att köra bil med narkotika i kroppen, han är ju "sjuk" och blir bättre av sin behandling!.
Vidare så kan det kännas orättvist då man ser hur det ser ut för andra.De som har det ännu svårare, de som sover ute och som får gå till "plattan" för att få samma sak, pga att han vill må bra, precis samma anledning som patienten har. De anses som brottslingar och hamnar i fängelse, antingen för att det är olagligt att ha det i kroppen eller för de saker de gör för att få pengar till drogerna. Langaren kanske får 10 år! Läkaren förtränger..