Jag tycker att man är väldigt utsatt som patient när man är tvungen att söka vård, läkarna verkar mera stressade än på åttiotalet och det finns ingen som orkar lyssna.Jag har blivit felbahandlad men det är ingen som frågar hur jag mår eller klarar min vardag. det har inte varit lätt efter som jag bröt min arm som växte fel. Den enda som ringer till mig det är försäkringskassan för att fråga hur länge dom måste betala ut sjukpenning och att jag verkligen är sjuk. En gång ringde handläggaren från försäkringskassan och sa att du tänker väl inte åka till Spanien? Spanien hur då? Jag har brutit min arm och kan inte lyfta den.Tror ni att jag hade tänkt att ligga på någon playa med en arm som inte går att snyta sig med ens. Konstigt är det och jag tror att vi kommer att gå in i ett system med privatförsäkringar, det finns redan och då får man visst vård inom ganska snar tid. Vart våra skattepengar går det vet jag men tydligen ska inte det gå för mycket till vården. Jag har jobbat inom vården i flera år dom skickade hem folk som hade fått en stroke,halvsidesförlamade människor med blöja 60+ kanske dom var.Sen skulle hemtjänsten ta vid.Skrämmande jag vill inte bli gammal och uppleva det tycker att jag har fått så mycket dåliga erfarenheter som patient. Dom är väldigt pigga opå att slussa en hit och dit ingen vill ta huvudansvar sen hamnar man ändå efter många turer hos en trött läkare på en vårdcentral eller så får man en ung nyexaminerad läkare som inte har så mycket erfarenhet. Dom ser ofta chockade ut när man berättar sin sjukdomshistoria sen säger den unge läkaren ja, men så här får det ju inte gå till. Vad rara dom är och så naiva det är ju dagens Sverige vi ser. Obehagligt men sant! Sanningen gör alltid ont.